Mikael Kihlman

Minnet kastar långa skuggor

De flesta jag nuförtiden möter på stan är skuggor, spöken och gengångare liksom jag själv. Ohjälpligt fast i det förgångna, dömda att irra längs stadens gator på ständig jakt efter en flik att hålla tag i, ett fäste där ögonen får vila. Något – eller någon – man kan känna igen. Något som är likadant. Någonting i omgivningen som kunde skapa en stunds samstämmighet mellan vad kroppen och hjärnan minns och vad ögat faktiskt kan se: något som kunde hejda den växande känslan av overklighet.
Det är bara i skymningen, särskilt när väderleken drar en barmhärtig slöja av regn eller snöfall över gator och torg, som minnets skuggor för en kort stund sammanfaller med nuets. För en stund är tidens härjningar upphävda och jag kan känna igen mig i den stad som en gång såg mig formas.

 Kristoffer Leandoer